Pionjärer inom telekommunikation

I dag använder de flesta av oss vår ”smartphone” dagligen. Vi gör bankärenden, sjukanmäler våra barn i skolan, har kontakt med vänner via sociala medier, tittar på filmer och följer serier, spelar spel, messar och mejlar, håller koll på hur många steg vi går och hur många kalorier vi förbränner – listan på vad vi kan använda mobilen till kan bli nästan hur lång som helst. Ibland ringer vi i våra telefoner också. Men hur kom vi hit egentligen?

Historien börjar den 14 februari 1876. Då lämnade Alexander Graham Bell in en patentansökan för sin telefon på patentverket i Washington DC. Fast även detta är omdiskuterat. Var Bell först? Eller var det Elisha Gray? Eller var det Antonio Meucci? Oavsett vilket kan man med säkerhet påstå att världen förändrades med telefonen. Ett av de länder där telefonen snabbast fick ett starkt genomslag och blev var mans egendom var Sverige. Entreprenören HT Cedergren insåg snabbt att telefonen kunde förenkla livet för människor, både privat och på jobbet. Lars Magnus Ericsson var lika snabb med att börja tillverka telefoner och förbättra funktionaliteten. På mindre än tio år blev Stockholm världens telefontätaste stad.

Under de första 25 åren kunde man inte själv ringa direkt till den man sökte, alla samtal kopplades av telefonister som arbetade i stora telefoncentraler. Önskemålet att slippa omvägen över centralen blev med tiden starkare hos kunderna. Under de första åren på 1900-talet lanserades de första automatiska systemen. Sverige, som genom Ericsson levererat teknik i toppklass över hela världen, började nu halka efter, man var länge kvar i den helt manuella tekniken.

Först i början av 1920-talet hade Ericsson utvecklat en automatisk telefonväxel som svenska Televerket godkände. Den allra första installationen av växeln gjordes i Rotterdam och därefter byggdes stationen ”Norra Vasa” i Stockholm, som blev den första i Sverige. Själva växeln, eller 500-väljaren som den kallades, blev snart en viktig exportprodukt. Eftersom Ericsson redan var etablerade på många utländska marknader och hade gott rykte kunde man hitta Ericssons växlar snart sagt världen över. 500-väljaren skulle visa sig vara en teknik som överlevde i många decennier. Den allra sista lämnade fabriken i början av 1980-talet, nästan 60 år efter lanseringen.

Mobil utveckling

Men utvecklingen stod inte stilla under alla dessa år. Redan mot slutet av 1940-talet började det bli intressant med telefoner som man kunde ha med sig – mobila telefoner. Flera olika försök gjordes och på några håll fanns kommersiella mobiltelefonnät. Men kunderna var få och utrustningen dyr och otymplig. Hela bagageluckan på en normalstor bil behövdes för batteri och sändare. Men man hade identifierat ett viktigt behov. De nordiska länderna bestämde sig 1969 för att tillsammans utveckla ett gemensamt system för mobiltelefoni. Tolv år senare, den 1 oktober 1981, kunde man inviga det första helautomatiska mobilsystemet i världen, NMT (Nordisk mobil telefoni).

En viktig del vid utvecklingen av NMT var den digitala, datorstyrda telefonväxel som Ericsson i samarbete med svenska Televerket (Telia i dag) utvecklade under 1970-talet. Växeln fungerade lika bra med fast telefoni som med mobil, vilket vid den här tiden var helt revolutionerande. Under 1980-talet blev det allt vanligare med mobiltelefoner, men det var fortfarande ett problem att det fanns olika standarder i olika länder och mobiltelefonerna var dyra.

I början av 1980-talet startade ett europeiskt projekt för att skapa en gemensam standard. Sverige, med sina goda erfarenheter från utvecklingen av NMT, kom att spela en viktig roll i samarbetet. I början av 1990-talet var det dags att leverera resultat. Detta skedde då GSM-systemet (Global system for mobile telephony) togs i bruk 1991. Om de tidigare försöken visat att mobiltelefoni var möjligt, så medförde GSM vad som ibland kallas den mobila revolutionen. Telefonerna blev allt mindre och priserna gjorde att de flesta mot mitten av 1990-talet hade råd att skaffa mobiltelefon. Det var också nu vi började skicka korta meddelanden, sms, till varandra via telefonen.

Mobiltelefonkampanjen Harry Hotline från 1986. Ur Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

WAP och smarta telefoner

Men 1990-talet var också decenniet då vi började surfa och skicka e-post. Kunde man komma åt nätet via sin mobil? Ericsson började arbeta med en lösning för detta. Snart insåg fler tillverkare att man jobbade med samma problem, så i stället för olika standarder tog Ericsson, Nokia och Motorola fram ett gemensamt system, Wireless application protocol, eller WAP som det kallades. Visionen var att man med hjälp av sin mobiltelefon skulle kunna göra bankärenden och kanske beställa mat medan man satt fast i en bilkö på väg hem från jobbet. Tio år innan Apple premiärvisade iPhone lanserade Ericsson den första telefonen som kallades smartphone.

Trots allt blev WAP aldrig någon succé, mycket på grund av att telefonernas skärmar fortfarande var små och i första hand skapade för mindre textmängder. Användarupplevelsen lämnade alltså en del övrigt att önska. Men som så många gånger förr hade man visat på en möjlighet som någon annan kunde vidareutveckla och förfina.

Skribent: Krister Hillerud