Datorerna tar över

Matematikmaskinnämnden, en nybliven myndighet, grundades 1948 i syfte att förse den svenska militärapparaten och myndigheter med datorkraft. Svenska representanter från Ingenjörsvetenskapsakademin hade året innan varit på studiebesök i USA, där en rad universitet på östkusten byggt så kallade matematikmaskiner.

På grund av olika handelsblockader fanns inte möjligheten att köpa en dator från Amerika, och nämnden satte i gång med ett eget bygge. Sveriges första dator, Bark (binär automatisk reläkalkylator), stod klar 1950 och programmerades av Elsa-Karin Boestad-Nilsson, den första kvinnliga akademikern bland Försvarets forskningsanstalts fysiker, tätt följt av Besk (binär elektronisk sekvenskalkylator) 1953. Datorerna användes flitigt av till exempel Försvarets radioanstalt för att knäcka koder men även för civila ändamål som väderprognoser.

Näringslivet var inte sena att följa med i den svenska utvecklingen. Saab beställde en kopia av Besk som färdigställdes 1957, kallad Sara (Saabs räkneautomat), som kom till användning när flygplanet Viggen utvecklades. Företaget byggde senare sin egen variant, transistordatorn Datasaab D2, som blev en sidogren till flygplanstillverkningen. Nya kunder som Kockums, Industridata och statliga grenar som SMHI och Vägverket ville ha svenska datorer som kunde konkurrera med utländska tillverkare, där IBM var den stora dominanten.

Flera svenska tillverkare

Andra pionjärer anslöt till denna nya marknad. Axel Wenner-Gren köpte i början av 1950-talet ett amerikanskt företag och flyttade tillverkningen av stordatorn Alwac (Axel Leonard Wenner-Gren automatic computer) till Bollmora i Tyresö. Försäljningen gick trögt på båda sidor av Atlanten, men Wenner-Gren hade som vana att skänka datorer till läroverk i Skandinavien. Uppsalas kvantkemister hade stor glädje av en Alwac III-E och 1960 fick Åbo Akademi Finlands första dator, en Wegematic 1000.

När Matematikmaskinnämnden inte fick bygga fler datorer i slutet av 1950-talet gick flera i personalen över till Åtvidabergs industrier, senare Facit AB, som blev först med serietillverkade stordatorer.

Först i slutet av 1970-talet blev konkurrensen med IBM övermäktig. De svenska datorerna höll hög prestanda, men växande underskott slukade resurser i utvecklingsarbetet. Dock fanns det mycket kunnande kvar i landet när turen kom till småföretagen och hemmen att bli datoriserade. Sveriges tekniska högskolor, inte minst den i Linköping, spred datorkunskap till en ny generation som snappades upp av företagen WM-data, Programator, Enator med flera. Konsulterna blev till en ny nisch inom branschen, antingen i etablerade verksamheter eller som entreprenörer med nya lösningar till nya möjligheter.

Den svenska elektroniktillverkaren Luxor AB lanserade 1978 ABC 80 (Advanced basic computer for the 1980s), i samarbete med företagen Diab och Scandia metric. Modellen konkurrerade med och stod sig väl mot andra enheter under den begynnande persondatorrevolutionen, till exempel Commodore PET, Apple II och återigen IBM:s modeller. Andra svenska uppstickare var Victor. Entreprenören Mats Gabrielson köpte den amerikanska datortillverkaren 1984 och vände förlust till vinst – under en period var Victor den tredje största hemdatorleverantören i världen. 1988 såldes företaget, som hunnit byta namn till Datatronic.

Från hårdvara till mjukvara

I början av 1990-talet var de svenska datortillverkarna borta, men företag som börjat med att producera hårdvara hade tagit klivet över till att utveckla mjukvara. Föregående decennium hade gett upphov till en rad framgångsrika affärssystemsföretag, som IBS, Intentia och Hogia, det senare ägs fortfarande av sin grundare Bert-Inge Hogsved och har huvudkontoret i Stenungsund. En lång rad svenska datorföretag växte sig stora i och med att utvecklingen av internet blev stekhet och en ny generation av datorentreprenörer tog plats. Jonas Birgerssons Framfab gjorde bredband (och fleecetröjan) till en folkrörelse, Johan Staël von Holsteins Icon Medialab blev det första internetkonsultbolaget att introduceras på börsen 1998.

Men helt nedlagd var inte tanken på att producera hårdvara. Telekomföretaget Ericsson visade upp en form av surfplatta på CeBIT-mässan i slutet av februari år 2000. ”I stället för att vara bunden vid datorn, så kan användaren surfa på Internet, ringa och skicka e-post samtidigt medan man sitter mysigt i soffan hemma.” Så beskrevs den alldeles nya produkten med namnet Cordless web screen.

Ericsson var före sin tid med Surfplattan Cordless web screen. Ur Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Tajmingen var dock inget vidare då den annalkande telekomkrisen satte stopp för en vidare satsning. Tio år senare fanns dock en surfplatta i många hem, dock av en helt annan tillverkare.

Skribent: Bartosz Petryk