Enligt lagen ska en uthyrd arbetstagare som har jobbat för ett kundföretag under en längre tid erbjudas en tillsvidareanställning eller få en viss ersättning av kundföretaget. Teknikföretagen får många frågor om gränsdragningen mellan det som enligt uthyrningslagen ska klassificeras som uthyrning (bemanning), och det som ligger utanför lagens tillämpningsområde, alltså entreprenadverksamhet eller rena konsultuppdrag.
Avtalsparter i ett affärsavtal kan naturligtvis bestämma över själva affären – uppdragets utformning, när leverans senast ska ske, eventuella viten som ska betalas av leverantören om förseningar uppstår eller vad som händer om det visar sig vara fel i leveransen. Parterna kan däremot inte själva avtala om att uthyrningslagen inte ska vara tillämplig, eftersom detta helt och hållet styrs av lagen och de faktiska omständigheterna.
Vi har blivit uppmärksammade på att vissa leverantörer av konsulttjänster vill använda sig av standardavtal i form av ”särskilda bestämmelser” i samband med affärsavtalet. Dessa ”särskilda bestämmelser” är tänkta att fungera som ett tillägg till de ”allmänna bestämmelser” som ofta tillämpas i dessa sammanhang. Teknikföretagen avråder från att använda dessa ”särskilda bestämmelser”. Vår inställning baseras huvudsakligen på följande sammanfattade överväganden.
- Enligt standardavtalet garanterar leverantören att uthyrningslagen inte är tillämplig på uppdraget. Eftersom uthyrningslagen är tvingande lag som inte kan avtalas bort, saknar en sådan garanti helt betydelse för kundföretagets eventuella skyldigheter enligt lagen.
- Standardavtalet föreskriver att ett kundföretag inte har rätt att lämna ett erbjudande om anställning eller betala ersättning till en inhyrd person. Det innebär att om ett kundföretag skulle komma fram till att lagen faktiskt är tillämplig och vill agera i enlighet med lagen, så är det inte tillåtet enligt villkoren i standardavtalet. I och för sig strider avtalsvillkoren i sådana fall mot de tvingande bestämmelserna i uthyrningslagen och är därför ogiltiga. För ett kundföretag kan det emellertid vara besvärande att agera i direkt strid med ett ingånget avtal.
- Om en inhyrd person framför ett krav mot kundföretaget med påstående om att uthyrningslagen inte har tillämpats på ett korrekt sätt, är kundföretaget skyldigt att direkt underrätta leverantören om det och att medverka vid ett samråd om kravet. Om kundföretaget missar det, begås ett brott mot standardavtalet som kan leda till skadeståndsskyldighet.
- Enligt standardavtalet åtar sig leverantören kostnadsansvaret för eventuella tvister med arbetstagaren, men å andra sidan frånsäger sig kundföretagen helt sin egen handlingsfrihet.
- Leverantören har rätt att avgöra om ett eventuellt krav som en arbetstagare riktar mot kundföretaget ska bestridas eller inte. Kundföretaget, som kravet riktas mot, har alltså inte själv rätt att avgöra hur man ska ställa sig till kravet och detta trots att det är kundföretaget som blir part i en domstolsprocess. Det bör i detta sammanhang nämnas att en domstolsprocess är offentlig, vilket innebär att all information i tvisten blir tillgänglig för allmänheten och därmed också för media.
- Kundföretaget har enligt standardavtalet inte rätt att välja vem som ska företräda företaget om det blir en domstolsprocess. I stället är det leverantören som har rätt att bestämma det. Vid denna typ av tvister företräder Teknikföretagen sina medlemmar utan särskild kostnad. Det förhindras av standardavtalet.
- Även om kundföretaget följt standardavtalets skrivning om att inte lämna ett erbjudande om anställning eller betalning enligt uthyrningslagen, så kan leverantörsföretaget välja att inte företräda kundföretaget vid hanteringen av ärendet och ytterst i domstol.
- Om tvist uppstår mellan leverantörsföretaget och kundföretaget ska denna tvist avgöras genom ett skiljeförfarande. Detta kan bli väldigt kostsamt för kundföretaget.
Sammanfattningsvis är vår bedömning att de särskilda bestämmelserna i standardavtalet innehåller garantier utan rättslig verkan och att det dessutom begränsar kundföretagens möjlighet att agera i flera kritiska avseenden. Konstruktionen är obalanserad och medför en utökad risk för att kundföretaget ådrar sig en skadeståndsskyldighet, såväl mot enskilda arbetstagare som mot leverantören.
Om ert företag överväger att använda standardavtalet rekommenderas att ni först samråder med en rådgivare på Teknikföretagen.
