Särskilt viktiga aspekter för industrin kopplat till Sveriges arbete med totalförsvar och försörjningsberedskap är:
EU:s industri- och handelspolitik formar förutsättningarna för en fortsatt stark industriell bas i hela EU och därmed även möjligheten till en god försörjningsberedskap i Sverige.
EU:s arbete med att begränsa beroendet av omvärlden har lett till en kraftigt ökad statlig inblandning i den europeiska ekonomin och en politisk vilja att kontrollera industrins leverantörskedjor. Det gynnar inte ett innovativt och handelsberoende land som Sverige. EU:s politik bör fokusera på att stärka industrins försörjningstrygghet genom att möjliggöra för den europeiska industrin att nyttja en så bred bas av underleverantörer som möjligt, både inom och utom EU:s gränser. På så sätt kan företagen göra en egen riskbedömning och anpassa leverantörskedjorna efter störningar i världshandeln.
Fokus framåt bör vara på att skapa gynnsamma förutsättningar för en innovativ och långsiktigt konkurrenskraftig industri i Europa, i stället för riktade stödåtgärder för att stärka den inhemska produktionskapaciteten inom politiskt utvalda sektorer och teknologier. En fortsatt utveckling med ökad statlig inblandning i den europeiska ekonomin riskerar leda till en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden samt en politiskt driven regionalisering som begränsar fördelarna med internationell handel.
EU bör fokusera mer på att bygga vidare på och utveckla våra styrkor, framför ett nu relativt ensidigt fokus på att ersätta import med inhemsk produktion. Det kräver ett förnyat fokus på att stärka ramvillkoren för en välfungerande inre marknaden med tillgång till globala marknader. Genom att stärka kapaciteter skapas även omvända och gemensamma beroenden som begränsar risken att utsättas för ekonomisk utpressning.
Ny kunskap och teknik är grunden i ett modernt resilient samhälle och ett starkt innovativt totalförsvar. Både NATO och Försvarsmakten konstaterar att svensk teknikindustri är en viktig del av försvarsförmågan eftersom Försvarsmakten är beroende av industrins förståelse och utveckling av ny teknik. Det har också skett ett skifte där den civila teknikindustrin tagit över en stor del av den teknikutveckling som tidigare skedde inom försvarsindustrin.
Många av de kunskapsområden och tekniker som utvecklas av civil teknikindustri har så kallade dubbla användningsområden (dual use) och kan användas för att stärka både svensk industrins konkurrenskraft och Sveriges totalförsvarsförmåga. För att industrin ska fortsätta vara ledande på framtidens teknologier, och på så vis bidra till ökad innovationskraft i försvaret, behövs omfattande resursökningar till forskning och innovation samt en nationell teknik- och innovationsstrategi som pekar ut vilka kunskapsområden Sverige ska satsa på. En ambitiös forsknings- och innovationspolitik bidrar också att säkerställa att näringslivets FoI-satsningar och produktion förläggs i Sverige, vilket är viktigt för landets långsiktiga konkurrenskraft och säkerhet.
Det finns ett viktigt försörjningsberedskapsperspektiv i att främja en teknologiutveckling i Sverige eftersom det innebär ett minskat beroende till andra länder. Den kompetensförsörjning som tillkommer gällande produktion och implementering av ny teknik är också avgörande inhemsk kunskap. För att accelerera utvecklingen inom teknologier med dubbla användningsområden ser Teknikföretagen ett behov av att undvika att skapa två parallella innovationssystem (ett civilt och ett försvar), utan i stället arbeta för att koppla samman dem. Detta kan exempelvis ske genom att Försvarsmakten ges en tydligare roll i civila strategiska innovationsprogram.
Sveriges ledande position inom viktiga spetsteknologier av stor vikt för både industri och försvar har gjort att intresset från andra länder att ta genvägar i sin egen ekonomiska eller tekniska utveckling genom industrispionage ökat. Områden som är särskilt utsatta är forsknings- och utvecklingsintensiva sektorer som produktion av fordon, maskin, energi samt informations- och kommunikationsteknik.
De verktyg som används kopplat till industrispionage inkluderar cyberattacker, forskningssamarbeten, påverkansoperationer, strategiska uppköp av företag och traditionella underrättelseaktiviteter. För industrin är spionage en växande utmaning med systempåverkande konsekvenser och behöver därför adresseras. En särskilt öm punkt är när industrin samarbetar med forskningsinstitut och akademi i strategiskt viktiga forsknings- och innovationsprojekt. Därför är en central del i arbetet att öka medvetenheten om hotbilden hos relevanta aktörer.
Försörjningsberedskap handlar om att kunna upprätthålla försörjning i samhället av nödvändiga varor och tjänster i en situation av kris, höjd beredskap och ytterst krig. Ytterst är det staten som har ansvar för en tryggad försörjningsberedskap men industrin spelar också en mycket viktig roll. Hur försörjningen av samhällskritiska varor och tjänster ska utformas måste regleras, redan i fredstid, i upphandling och avtal mellan företag och offentliga aktörer. Otydlighet kring ansvar och roller i försörjningsberedskapen är ett problem som måste hanteras.
Idag saknas ett tydligt utpekat ansvar och ledarskap från statens sida, vilket skapar problem för systematisk integrering av företagen i planering, förberedelser och genomförande av totalförsvarsverksamhet. Det finns inte heller någon strukturerad eller systematisk dialog mellan staten och företagen. Resultatet blir en ad hoc-hantering av företags resurser och förmågor i en kris, ett förfarande som förstärks av att staten har mycket dålig kunskap om företag och dess förutsättningar. Det är viktigt att förstå att företagen verkar på en konkurrensutsatt marknad, lyder under aktiebolags- och konkurrenslagstiftningen samt handlar utifrån egna riskanalyser och kontinuitetsplanering sett ur ett företagsperspektiv.
Teknikföretagen ser ett brådskande behov av att upprätta formella löpande och gemensamma arbetsplattformar mellan offentliga verksamheter och företag för planering och verksamhet kopplat till samhällets beredskap och försvar.
Vad som innefattas i samhällsviktig verksamhet måste förtydligas och tydliga principer kring hur de kostnader som exempelvis lagerhållning, övning, förmåga till omställning kräver måste också utvecklas.
De leverantörskedjor och värdenätverk som krävs för försörjningsberedskap är komplexa och det finns en stor efterfrågan från såväl pågående utredningar som externa aktörer att få dem förtydligade. Detta är dock något som är känslig information, ur såväl ett konkurrensperspektiv som ett säkerhetsmässigt perspektiv. En god balans mellan företagens intresse och roll i försörjningsberedskapsplaneringen måste skapas.
