Effekterna av den ökande andelen väderberoende kraftproduktion i elsystemen märks numera tydligt såväl i Sverige som i våra grannländer. Vid flera tillfällen tidigare har vi redogjort för utvecklingen av de olika kraftslagens capture rate i Industriekonomernas nyhetsbrev. Nu har vi beräknat motsvarande även för Tyskland, Finland och Danmark.
I Tyskland har capture rate för vindkraften minskat något de senaste fem åren, men inte i samma utsträckning som i Sverige. Se figurerna nedan. Det är i stället främst solkraften i Tyskland som uppvisar en trendmässigt fallande capture rate. Dessutom med lägst noteringar under sommarhalvåret, då solkraften under några timmar mitt på dagen ofta svarar för en betydande del av elbehovet. Solkraften trycker då ner elspotpriserna till låga (eller till och med negativa) nivåer i stora delar av Europa. Det har vi bland annat skrivit om i artikeln Ankkurvan för solelen har kommit till Europa.
Vid analys av capture rate tittar man på hur mycket av det genomsnittliga spotpriset under en viss period som faktiskt fångas av respektive kraftslag. Capture rate beräknas genom att multiplicera den faktiska produktionen per timme med elpriset den timmen för respektive kraftslag i ett elområde, vilket sedan aggregeras för perioden man vill studera. Uppgiften relateras sedan till genomsnittspriset för samma period. (För länder med flera elområden viktas även uppgifterna samman, baserat på kraftslagens produktion i respektive elområde.)
I beräkningen antas att all el säljs på spotmarknaderna, vilket inte gäller i praktiken. Elen säljs istället till stor del via så kallade power purchase agreements (PPA), elhandelsbolag eller är prissäkrad på terminsmarknaden. Capture rate ger ändå en indikation av det som brukar benämnas elproduktionens värde.
I Tyskland såväl som i Sverige är det tydligt hur de reglerbara kraftslagen – som kan producera mycket av sin el under timmar när spopriserna är höga – har högre capture rate. Detta samtidigt som kraftslagen som producerar mycket el när priset är lågt får lägre capture rate. En stor skillnad länderna emellan består i att gas- och kolkraft främst står för reglerbarheten i Tyskland, medan vattenkraft och kraftvärme fyller motsvarande funktion i Sverige. Detta framgår även tydligt av figurerna nedan där elproduktionsmixen i de båda länderna illustreras.
I Finland uppvisar vindkraften ungefär motsvarande grad av kannibalisering som i Sverige. Capture rate för vindkraften har till och med utvecklats något sämre i Finland än i Sverige, vilket framgår av den vänstra figuren nedan. Finland ligger i utkanten av den europeiska elmarknaden, med begränsad överföringsmöjlighet till andra elområden. De stora volymerna el som kan produceras när vinden friskar i, blir därmed ofta inlåsta bakom flaskhalsar i elnäten. Motsvarande syns inte för Danmark eller Tyskland i samma utstäckning (se den högra figuren nedan) eftersom dessa länder ligger mer centralt i det europeiska elsystemet, med många förbindelser åt olika håll.
Utvecklingen för capture rates innebär såväl utmaningar som möjligheter. Ett bekymmer är att den bidrar med ytterligare osäkerhet i samband med investeringar i väderberoende kraftproduktion. För svensk del bör staten och dess myndigheter därmed i större utsträckning än idag ta ett helhetsansvar för planeringen och styra mot en rimlig balans mellan planerbara, väderberoende och flexibla resurser. Detta för att bana väg för ett kostnadseffektivt fossilfritt framtida elsystem som byggs ut i den takt som krävs.
Det är dock viktigt att fokus ligger på att premiera de förmågor som krävs i elsystemet snarare än enskilda kraftslag. Detta eftersom det på förhand är svårt att veta vilka tekniska lösningar som växer fram. Dessutom bör inte olika stöd införas som kortsluter prissignalerna på elmarknaden.
Utvecklingen för capture rates har redan bidragit till att styra investeringar till förmågor som möjliggör ökad reglerbarhet. Den pågående utbyggnaden av effekt i vattenkraften, med fler turbiner i redan befintliga anläggningar, är bra exempel på detta. Andra lösningar som bidrar med ökad reglerbarhet och energilagring är också på frammarsch. I vissa fall finns redan tekniska lösningar för att hantera utmaningarna på ett kostnadseffektivt sätt, samtidigt som de i andra fall är under utveckling.
Elförsörjningen har i decennier varit en konkurrensfördel för Sverige. För att behålla denna fördel måste Sverige bygga ut elsystemet på ett smartare sätt än andra länder. Ödesfrågan handlar om att säkra försörjningen av fossilfri el, där och när den behövs, i ett elsystem som inom bara två decennier behöver leverera minst dubbelt så mycket som idag. Dessutom till en konkurrenskraftig totalkostnad för såväl elen som elsystemet.
