Vi ska inte bli alltför tekniska i denna analys, men vanligtvis brukar man kasta en blick på förändring i någon storts produktionsvolym som inte är glasklart hur man mäter i relation till förändring i någon sorts arbetskraft som inte heller är glasklart hur man ska mäta. Utifrån klassisk produktionsanalys i sin enklaste form kan visas att förändringen i produktion per anställd/arbetade timmar består av förändring i kapitalintensitet samt förändring i den s.k. rena faktorproduktiviteten. Den senare är den gratislunch som kan uppstå. I vad ekonomer kallar för steady-state (en form av långsiktig ekonomisk jämvikt) är det bara förändring i den rena faktorproduktiviteten som har betydelse. Varför är det en gratislunch? Med ideal uppsättning av data är faktorproduktivitet den reducering av totala kostnader som inte kan förklaras av att varken produktionsvolymen minskar eller att någon produktionsfaktor som blivit dyrare substitueras med någon som blivit relativt billigare.
När man ska försöka mäta faktorproduktiviteten kan det vara lite knepigt då data inte är perfekt på något sätt. Om man ändå lyckas är måttet i praktiken ett ”statistiskt” resultat av organisationsförmåga, skalekonomi, kostnadskontroll, ständiga förbättringar, effekter i utformning av arbetsrätt och institutionella regler, resursallokering, kapitalmarknadens funktion, kapacitetsutnyttjande, statistiska mätfel men också tillgodogörande av ”allmän teknisk utveckling” samt övriga faktorer i produktionsprocessen som används men inte finns att tillgå i data av olika slag.
Hur såg produktionen per anställd eller arbetade timmar ut i industrin förra året?
Det finns en del olika officiella källor för antalet sysselsatta i Sverige totalt eller för industrin. En är den ökända arbetskraftsundersökningen AKU som har haft några problem på senare tid. En övrig källa är företagsundersökningen Kortperiodisk Sysselsättningsstatistik där företagen får svara på hur många anställda de har under ett kvartal. Antagligen har företagen ganska bra koll på detta. Alla undersökningar har sitt syfte, fördelar och nackdelar.
Om vi håller oss till företagsundersökningen Kortperiodisk sysselsättningsstatistik visade siffrorna för 2022 i genomsnittet ett ökat antal anställda. Totalt ökade antalet anställda i industrin sammantaget med höga 3,1 procent varav 4,5 procent i teknikindustri, och med 1,6 procent i övrig industri. Arbetskraftsundersökningen är inte längre vad den har varit. Det är en individundersökning och bortfallet av individer som ingår i urvalet är högt. Förra året var bortfallet 55 procent att jämföra med 13 procent år 1994. Dessvärre baserar nationalräkenskaperna sina data över anställda och arbetade timmar på denna undersökning.
Enligt nationalräkenskaper ökade antalet anställda i industrin med 1,4 procent och arbetade timmar med 0,7 procent jämfört med år 2021. Sanningen mellan de olika källorna ligger kanske någonstans mitt emellan de olika estimaten. Arbetstiden per anställd minskade således vilket händer ibland genom exempelvis ökad frånvaro. Vi misstänker dock att kortsiktiga produktionsstörningar i industrin ligger bakom den lägre årsarbetstiden.
Samtidigt ökade produktionsvolymen för industrin med låga 1 procent varav i teknikindustri med 0,7 procent. Ser vi till produktionsökning per arbetad timme skulle en pytteliten tillväxt uppstått förra året för industrin sammantaget som med osäkra siffror är inom felmarginalen. Sätter vi i stället förändringen i produktionsvolym i förhållande till förändringen i antalet anställda enligt den så kallade företagsundersökningen är det mindre upplyftande siffror.
Negativ produktivitetstillväxt är naturligtvis inte hållbart på sikt. Från tid till annan uppstår negativ produktivitetstillväxt bland annat genom så kallad labour hoarding. Detta är ett fenomen som dyker upp som följd av nästan oövervinnerliga kostnader för att anställa, men också kostnader att avsluta en anställning genom arbetsrättsliga regler. Förhoppningar att en period med svag eller minskad produktion följs av motsatsen inom kort medför att man behåller arbetskraft på grund av höga kostnader för hiring and firing, men å andra sidan nyanställs inte arbetskraft speciellt mycket vid ett ekonomiskt uppsving. Ett annat dagsaktuellt exempel på att produktiviteten inte blivit vad den borde ha blivit kan vara nystartade företag som ännu inte kommit igång som planerat eller överhuvudtaget men sugit upp all tänkbar arbetskraft som kan tänkas att behövas inom snar framtid. En annan effekt kan vara ökat behov av specialkompetens som behövs på lång sikt oavsett ekonomiska fluktuationer på kort sikt.
Vart tar produktivitetstillväxten vägen? Det är både en empirisk observation att kapitalavkastningen (och räntan) i stort sett, när ekonomisk politik inte förstör marknadens funktionssätt, är trendlös och i genomsnitt konstant [Fotnot 1]. Produktivitetsvinsterna hamnar hos arbetskraften i form av reallöner. Blir företagare helt utan pengar? Nej naturligtvis inte. Vinster i form av driftsöverskottet växer i stort sett som förädlingsvärdet men det gör också det totala kapitalet. Vinster som andel av totalkapitalet eller avkastning är därmed i stort sett konstant och trendlös oaktat olika tillfälliga störningar. Ett framgångsrikt teknikföretag inte långt från E4:an mellan Ljungby och Örkelljunga kan också utgöra ett exempel. Vinsten före skatt har ökat 15,04 ggr sedan år 2004, en exceptionell tillväxt. Avkastningen på kapitalet är i stort sett på samma nivå (t.o.m marginellt lägre) 2022 som 2004.
Ser vi till Sveriges totala utveckling av reallöner och produktivitet de senaste dryga 60 åren följer de varandra väl. Dessvärre har produktivitetstillväxten växlat ner och visar inga större tendenser till att tillta.
På det glada 1960-talet var den hög eller omkring 3,7 procent per år. 1970-1980-talet växlade tillväxten ner på grund av Sveriges omfattande ekonomiska problem. 1990-talet tilltog den ånyo genom bland annat som följd av IT-revolutionen. Perioden 2000-2009 avtog den igen till omkring en procent per år. Därefter fram till corona hade den växlat ner till 0,5 procent per år. Även reallönetillväxten har avtagit sedan 2010 jämfört med perioden 2000-2009. Högst tillväxt visade reallönerna under 1960-talet, 4,8 procent per år, men med en näringslivsstruktur som inte påminner så mycket om dagens dito.
Nu går ju Sverige och världen igenom en ekonomisk chock av sällan skådat slag. Den ska bemästras. Framöver handlar det återigen om hur produktivitetstillväxten kan tänkas bli. Det blir nog bäst så.
Fotnot 1: Se även tabell 74 i SCB:s serie Statistiska översiktstabeller till och med 1950. https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/serien-historisk-statistik-for-sverige/
