Dessutom tuffade Riksbanken under nytillträdde chefen Erik Thedéen till sig ytterligare jämfört med tidigare position; i samband med december månads penningpolitiska beslut räknade man med att styrräntan skulle höjas till 2,8 procent och stanna där under överskådlig framtid. Den nivån har således redan passerats och signalen är nu ytterligare minst 0,25 procentenheter högre ränta under våren. Inga räntesänkningar anas heller vid horisonten som sträcker sig till mars 2026. Den så kallade räntebanan hamnade därmed på en högre nivå än vid det förra penningpolitiska beslutet i november (se bilden nedan). Dessutom planerar Riksbanken att minska sina värdepappersinnehav i en snabbare takt än vad de tidigare har kommunicerat vilket även det drar upp det allmänna ränteläget.
Riksbankens fortsatta åtstramning av penningpolitiken är en tydlig markering att man prioriterar att få ned inflationen vilket är centralt. Men inte alla har den synen.
”Vän av ordning”, liksom många debattörer och ekonomer, reagerar starkt på Riksbankens tuffa attityd och ifrågasätter lämpligheten i den förda politiken. Argumenten förs på flera fronter, här några exempel:
1. ”Inflationen har skapats av krig och energikris, det kan inte Riksbanken råda bot på med högre styrränta.”
2. ”Riksbanken knäcker den svenska ekonomin med en alltför tuff linje, det kan inte vara värt det.”
Vad det gäller argument 1 varken tror eller hävdar naturligtvis någon, inklusive Riksbankens direktion, att höjd svensk styrränta skapar fred på jorden och/eller löser energikrisen. Syftet med Riksbankens åtgärder är självklart inte heller att uppnå dessa, i sig eftersträvansvärda syften.
Resonemanget för oss in på argument 2: Riksbankens ambition är således inte att trycka ner global och därmed importerad svensk inflation, förutom via en eventuell effekt av en starkare krona. Syftet är att trycka ner svensk inhemsk efterfrågan och därmed inhemskt genererad inflation, och den vägen kompensera för hög importerad inflation.
För att uttrycka sig krasst är således Riksbankens mål att åstadkomma just det som många ekonomer varnar för, nämligen en svensk lågkonjunktur. Att man tar i ordentligt – för mycket enligt vissa – beror på att Riksbanken till varje pris vill undvika att inflationen biter sig fast på höga takter via skarpa löneökningar och permanent högre inflationsförväntningar, högre inflation, etcetera.
Här avskräcker erfarenheterna av 1970-talet. Då liksom nu kastade dramatiska globala uppgångar i energi- och råvarupriser bränsle på inflationsbrasan.[1] Industriekonomerna har dock tidigare konstaterat att den ihärdiga inflationen under 1970-talet inte kan skyllas på skenande oljepriser – dessa ökade långsamt utan dramatik från vintern 1974 till OPEC 2 i början av 1979 (se bilden nedan).
Om vi återgår till dagens situation och Riksbankens åtstramning. Varför är den nödvändig? Vi har under senare år drabbats av ett antal negativa utbudschocker – det har blivit allt dyrare att producera. Det handlade initialt om stigande fraktpriser, högre priser på insatsvaror och slutligen rusande energipriser. Dessa kostnadshöjningar har sipprat ut i samhället och även andra kostnader och priser har stigit. Samhällsekonomin i stort har drabbats tydligt negativt av detta. Tidigare gick utvecklingen åt andra hållet – vi gynnades av att vi under många år upplevde mer av positiva utbudschocker. Globalisering och effektivisering gjorde att produktionskostnader hölls nere trots en ökad konsumtion.
När man hamnar i en situation där priser stiger brett är det helt centralt att vidta åtgärder så att inte det högre kostnadstrycket biter sig fast. Annars finns en risk att det uppkommer en kostnads och inflationsspiral. Den åtgärd som vanligtvis är effektivast för att sätta stopp för breda kostnadschocker är strama åt penning-politiken vilket höjer ränteläget. Att få ned inflationen kostar i termer av svagare ekonomisk utveckling men det finns inga genvägar. Att inte fokusera på inflationsmålet, att inte strama åt, kommer i förlängningen att kosta samhället ännu mer. Det är tydligt av Riksbankens prognoser och kommunikation att de också resonerar så:
· Riksbanken är beredda att betala ett betydande kortsiktigt pris i termer av svag BNP-tillväxt och växande BNP-gap/stigande arbetslöshet, för att snabbt få ner inflationen och förhindra en pris/lönespiral.[2]
Detta framgår av bilden nedan till höger som visar att Riksbanken räknar med negativt BNP-gap=lediga resurser=”för hög” arbetslöshet de närmaste tre åren.
Riksbanken gör sitt jobb
Sammanfattningsvis kan man tycka vad man vill om Riksbankens åtgärder men det överordnade målet för penningpolitiken är att upprätthålla varaktigt låg och stabil inflation. Det ligger alltså i Riksbankens mandat, instruktion och uppdrag att vidta de åtgärder man anser ändamålsenliga för att uppnå inflationsmålet. Veckans besked bidrar till detta.
Riksbankens tanke med målet är att det ska fungera som riktmärke för pris- och lönebildningen i ekonomin. Arbetstagarsidan brukar hålla med om detta, förutom i dagsläget. Arbetsgivarsidan håller såklart inte med – utan fokus är näringslivets långsiktiga konkurrenskraft och då kan aldrig Riksbankens mål vara ett riktmärke för lönebildningen. Just i dagsläget kan vi dock kroka arm, trots att våra mål är olika.
[1] Ska man vara strikt hade global inflation redan varit på väg upp under flera år, i spåren inte minst av Vietnamkriget och kraftiga finanspolitiska stimulanser när OPEC 1 inträffade hösten 1973.
[2] Ett negativt BNP-gap i bilden ovan till höger innebär att det finns lediga resurser i ekonomin eller om man så vill att det råder lågkonjunktur.
