Industriekonomerna/Teknikföretagen har under många år studerat produktiviteten och poängterat kraften i Den Nya Normalen, där världens och Sveriges produktivitetstillväxt varit tydligt avtagande de senaste cirka 20 åren.[1]
Man kan utan vidare hävda att produktiviteten alltid förtjänar stort fokus. Studerar vi utvecklingen för ett stort antal länder över tid är det uppenbart att ökad produktivitet är nyckeln till ekonomiskt välstånd. Figur 1 visar hur olika länder år 2021 placerade sig i dimensionen inkomst per capita/BNP per arbetad timme. Som framgår är sambandet mycket starkt på global nivå. Sorterar vi bort extrema länder som några oljestater och små handels- eller finanshubbar som Luxemburg och Singapore, ligger länderna som trädda på ett snöre.
Fokuserar vi på moderna, relativt likartade ekonomier (se figur 2) består det starka sambandet även om det inte är perfekt; faktorer specifika för enskilda länder skapar vissa avvikelser: Således sticker återigen Luxemburg ut, liksom Irland som under 1990-talet till sena-00-talet, genom generös skattepolitik attraherade enorma utländska direktinvesteringar. Sverige ligger som synes relativt högt upp i den högra kvadranten, med relativt högt välstånd och produktivitet.
Fokuserar vi på förändringar i välstånd och produktivitet framträder ett delvis annorlunda mönster. I figur 3 visas den genomsnittliga årliga tillväxten i inkomst per capita och BNP per arbetad timme under perioden 2000-2022.
De länder som ligger längst ner i den sydvästra kvadranten figur 1 – de fattigaste och minst produktiva – placerar sig nu istället längst upp i den nordöstra kvadranten i figur 3. Detta är tydliga exempel på den så kallade upphinnareffekten, det vill säga att fattiga länder växer snabbare än rikare länder.
Zoomar vi in på ett antal utvecklade länder håller sambandet väl mellan inkomst per capita och produktivitet: länder med högre produktivitetstillväxt har även uppvisat starkast välståndsökning. I figur 4 kan vi identifiera två tydliga avvikare: Irland med exceptionellt stark inkomstökning per capita, och Grekland i den andra änden av skalan.[2] Sverige tillhör de länder i detta urval som uppvisat såväl relativt hög produktivitets- som inkomsttillväxt per capita de senaste decennierna.
Sverige sticker uppenbarligen inte ut negativt i välståndsligan; Sveriges BNI per capita är bland de absolut högsta i världen – även om det finns länder som ligger högre – och ökningen i svenskt välstånd de senaste decennierna står sig väl i jämförelse med likartade länder.
Minst lika relevant är dock hur välståndet utvecklats i absoluta tal, svenska medborgare blir ju inte nödvändigtvis lyckligare av att människor i andra länder blir fattigare. Som noteras ovan har snart sagt alla länder under de senaste decennierna upplevt en fallande trend i produktivitetstillväxten och därmed också i välståndsökningen. I figur 5 visas utvecklingen för länder med radikalt olika förutsättningar. Såväl snabbväxare som Kina och Sydkorea som mogna industriländer som Sverige, Tyskland och USA har genomlidit en tydligen avtagande produktivitetstillväxt.
Inte överraskande har också ökningen i BNI per capita avtagit under samma period, vilket framgår av figur 6. Det betyder att behovet av produktivitetshöjande åtgärder är stort, inte vara i Sverige utan överallt, om det ekonomiska välståndet ska kunna fortsätta att öka.
Exempelvis ökade produktiviteten i Sverige med drygt två procent per år under perioden 2000-2009 men bara med knappt en procent per år sedan år 2010 och liknade förlopp observeras för övriga ekonomier.
Produktivitet tas ut i mindre arbete
Den andra källan till BNP och ekonomiskt välstånd, förutom produktivitet, är definitionsmässigt arbetade timmar. Medan det finns ett mycket starkt positivt samband mellan produktivitet och inkomst per capita, råder det snarast det motsatta i fallet medelarbetstiden: även om det finns betydande undantag tenderar medelarbetstiden att vara lägre i länder med högre produktivitet (se figur 7). Återigen finns det ett antal länder som sticker ut, i första hand oljeländer men även de allra fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara. Notabelt är att några av de senaste decenniernas snabbväxare – Indien och Kina – befinner sig långt ner i den sydöstra kvadranten; relativt låg medelinkomst och hög medelarbetstid.
Som kontrast är det påtagligt hur flertalet av de utvecklade industriländerna samlas den nordvästra kvadranten: i höginkomstländerna är medelarbetsiden i allmänhet betydligt lägre. Den uppenbara tolkningen är att människor fördrar att ta ut en del av produktivitetsvinsterna i form av mindre arbetstid.
Att detta inte bara gäller industriländer jämfört med utvecklingsländer framgår av figur 8. Även bland de rikare länderna finns en tydlig tendens: människor i de rikaste bland de rika länderna arbetar relativt mindre. De enda tydliga undantagen i figuren är Irland, USA samt i viss mån Luxemburg, Norge och Schweiz, där medelinkomsten är ”alldeles för hög” i förhållande till medelarbetstiden. Detta förhållande är naturligtvis spegelbilden av att dessa länder också avviker i termer av relativt högre produktivitet.
En slutsats är att vi inte ska förvänta oss att ökad medelarbetstid blir en viktig källa till ökade medelinkomster framöver. Mer sannolikt är att människor snarare kommer att fortsätta att skörda en del av framtidens produktivitetsfrukter i form av ännu lägre medelarbetstid.
Medelinkomst som mått på välstånd
Från tid till annan hörs argumentet att BNI per capita inte är ett relevant välfärdsmått eftersom det ”bara fångar ekonomiska aspekter”. I strikt mening är detta korrekt men i realiteten skjuter kritiken rejält över målet eftersom ekonomiskt välstånd samvarierar positivt med andra relevanta välfärdsmarkörer:
- Fattigdom, ekonomisk utsatthet och svält är mindre förekommande i rikare länder.
- Utbildningsnivå och hälsostatus är högre i rikare länder.
- Korruption, sociala spänningar och politisk instabilitet är mindre förekommande i rikare länder.
Exempelvis framgår av figur 9 det extremt starta sambandet mellan förväntad medellivslängd och medelinkomst; människors livslängd ökar dramatiskt i takt med det ekonomiska välståndet. Notera att kurvan är närmast vertikal längst ner i den sydvästra kvadranten: små skillnader i medelinkomst mellan länder sammanfaller med mycket stora skillnader i förväntad medellivslängd. Från och en medelinkomst kring 20 000 USD per år sker sedan inte så mycket med förväntad livslängd.
Att politiskt korrupta länder dessutom ofta är fattiga framgår tydligt av figur 10. De utvecklade industriländerna ligger klustrade i den nordvästra kvadranten medan de fattigare länderna ligger långt borta i det sydöstra hörnet. Det är även uppenbart att de så kallande BRIC-länderna fortfarande har stora problem med politisk korruption.
Det finns till och med argument för att miljöförstörelse avtar med medelinkomsten. Visserligen är konsumtionen högre i rikare länder vilket tenderar att bidra till miljöförstörelse. Å andra sidan tenderar teknologin i rikare länder att vara mindre förorenande per produktionsenhet. Dessutom tenderar medborgare i rikare länder att ställa högre krav på miljökvalitet.
Låter vi CO2-utsläpp per capita representera miljöförstörelse visar figur 11 att sambandet med ekonomisk levnadsstandard långt ifrån är klockrent.
Fokuserar vi på utvecklade industriländerna (se figur 12) framträder också en hagelskur utan tydligt samband mellan CO2-utsläpp och medelinkomst.
Det finns några rika länder som är riktiga skurkar – återigen sticker vissa oljeproducerande Arabländer ut, denna gång tillsammans med bland andra USA. Det finns dock även exempel på rika länder som har låga utsläpp per capita, exempelvis de nordiska länderna och i synnerhet Sverige.
Att det går att förena en betydande ökning av medelinkomsten med minskad miljöpåverkan – läs territoriella CO2-utsläpp – är annars Frankrike och Sverige tydliga exempel på (se figur 13). I Sverige Huvudförklaringen är att dessa båda länder gjorde stora investeringar i fossilfria energisystem under gånga decennier; vattenkraft och kärnkraft i Sverige, kärnkraft i Frankrike. Å andra sidan är Kina ett exempel på den motsatta korrelationen, där har kraftigt stigande levnadsstandard varit förknippad med en mycket kraftig ökning av de territoriella CO2-utsläppen per capita.
Att rika länder med mer sofistikerad teknologi har mindre miljöpåverkan, bekräftas i figur 14 som visar att industrins CO2-avtryck i rikare industriländer i allmänhet är mycket mindre än i fattigare länder. Notabelt är att svensk industri sticker ut även i detta sammanhang med mycket lite fotavtryck jämfört med snart sagt alla andra länder.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att BNI per capita långt ifrån bara är ett mått på pengar: hög medelinkomst/hög produktivitet är i stor utsträckning en markör för ett väl fungerande samhälle. Visserligen är inte kausaliteten alltid självklar men man utan tvekan hävda att produktiveten inte bara är det ekonomiska välståndets moder utan välfärdens moder.
Vad det gäller utvecklingen i Sverige har även vår ekonomi drabbats av Den Nya Normalen, med avtagande produktivitet- och inkomsttillväxt. Sverige sticker dock inte ut genom att vara värre utsatt än andra jämförbara länder; den svenska produktiviteten tillhör de högsta och produktivitetstillväxten de senaste tjugo åren tillhör de starkare. Det betyder naturligtvis inte att de inte är i högsta grad angeläget med produktivitetshöjande strukturreformer även i Sverige.
[1] Se exempelvis Produktiviteten är välfärdens moder (teknikforetagen.se) och Var är produktiviteten? (teknikforetagen.se).
[2] Bilden är extremt känslig för vilka länder som vi väljer att inkludera. Låter vi exempelvis Sydkorea ingå i urvalet av utvecklade länder i figur 4, hamnar den ekonomin långt upp i den nordöstra kvadranten.
