Enligt företagens egna uppskattningar, kommer planerade industrisatsningar att innebära ett behov av ytterligare cirka 25 000 anställda inom industrin de närmaste åren. Som Industriekonomerna/Teknikföretagen redovisat i otaliga rapporter de senaste åren, kommer den totala ökningen av efterfrågan på arbetskraft att bli betydligt större än så. Som en tumregel innebär en sysselsättningsökning med en person inom industrin att ytterligare 1,2 jobb eller i detta fall sammanlagt 30 000 ytterligare jobb skapas i andra branscher – det man brukar kalla uppströms i värdekedjan, det vill säga underleverantörer, service och underhåll, konsulter. Den tumregeln skulle således innebära att industrisatsningarna, om de fullföljs enligt planerna, skapar en sysselsättningsökning på sammanlagt 55 000 personer i industrins värdekedja.
Till detta kommer sedan ett stort antal jobb att skapas nedströms, det vill säga i det nätverk av handel, tjänster, etcetera som växer fram parallellt med en växande industriell värdekedja. Dessa effekter är inte möjliga att skatta med den metod som vi använt men lär bli betydande: det är ingen djärv gissning att även de människor som i framtiden kommer att jobba i de framväxande gröna företagens näringskedja kommer att gå på krogen, handla i de lokala butikerna och vilja utnyttja ett utbud av diverse tjänster.
Slutligen skapas dessutom förutsättningar för ökande sysselsättning inom den offentliga sektorn, främst kommunalt - eftersom den verksamheten till mycket stor del finansieras av skatteintäkter i näringslivet - men även på statlig nivå. Detta är inte minst viktigt då industrin inte främst expanderar i storstadsregionerna. För att attrahera kompetenta medarbetare till företagen samt få dem att stanna kvar krävs en levande ort med en fungerande kommunal infrastruktur för vård och skola.1 Företagen kan dock många gånger lösa dessa knutar genom inflygning, veckopendling eller distansarbete. Dessa lösningar innebär dock att de expanderande industrikommunerna går miste om invånare och skatteintäkter.
Vilka källor finns att ösa ur?
Så långt låter det ju som om att det mesta är frid och fröjd, Sverige borde kunna se fram emot en ordentlig sysselsättningsökning i närmast Klondyke-stil när de gröna industriföretagen expanderar!
Nu är det dock inte så enkelt, frågan är hur detta mycket stora framtida behov av arbetskraft och kompetens kopplat till Den Gröna Omställningen ska kunna tillgodoses. För det första finns det ju i dagsläget ingen väldig reservarmé som väntar på att anställas framöver. Visserligen är långt ifrån hela befolkningen i arbetskraften och långt ifrån alla av dessa har ett jobb. I nuläget är dock såväl arbetskraftsdeltagande som sysselsättningsgrad rekordhöga och även mycket höga i ett internationellt perspektiv. En lösning som ofta lyfts som kopplas till möjligheter att människor ska flytta dit jobben finns. Ett problem med den logiken är att när det gäller teknikjobb uppger Teknikföretagens medlemmar i hela landet stort behov av kompetens. Däremot finns det uppenbarligen en potentiell pool av arbetskraft i form av en hög arbetslöshet (se figuren nedan till vänster).
Med en politik inriktad på att ytterligare öka såväl arbetskraftsdeltagande som sysselsättningsgrad och få ner arbetslösheten kan man således i princip bidra till att fylla en del av det behov som Den Gröna Omställningen skapar. Detta skulle kräva en omfattande reformering av arbetsmarknaden men det krävs förmodligen mycket större grepp än så. Det är ju exempelvis väl känt att det finns stora systematiska skillnader i människors ställning i arbetsmarknaden inom olika grupper i samhället och i olika geografiska områden. Arbetsmarknadspolitiken behöver därför ha flexibla och effektiva verktyg. Många jobb inom industrin kräver utbildning, stora insatser kan krävas för de som står långt från arbetsmarknaden. Förbättrad anvisning, språk och incitament för individen är några exempel på områden som behöver förbättras. En arbetsmarknadspolitik som stärker kompetensförsörjningen behöver också fokusera på de som står närmre arbetsmarknaden. En självklarhet är att man återinför 70-procentsmålet, som innebär att 7 av 10 ska få jobb efter en arbetsmarknadsutbildning. Målet togs bort 2008.
En annan möjlig källa att ösa ur är tillväxten i den arbetsföra befolkningen. Enligt nuvarande prognoser kommer den kohorten att växa i skaplig takt – från drygt 7,6 miljoner personer till drygt 8,1 miljoner personer 2028, då trenden flackar ut rejält (se bilden ovan till höger).
En ytterligare källa till framtida kompetens är arbetskraftsinvandring vars potential i stor utsträckning också är beroende av politiska beslut. Sverige har exempelvis höga (marginal)skatter relativt flertalet länder vilket torde kunna vara ett hinder mot invandring av kvalificerad, högbetald arbetskraft.
Direkta regler uppsatta för att begränsa arbetskraftsinvandringen riskerar naturligtvis också att bli ett hinder. Politikens vilja att stävja fusk inom arbetskraftsinvandringen har lett till stora svårigheter för företag som vill rekrytera kvalificerad arbetskraft. Som läget är nu riskera långa handläggningstider och kortsiktiga beslut och regelpraxis från Migrationsverket snarare leda till att företagen förlägger verksamhet i andra länder där man, tvärtom från Sverige, aktivt arbetar för att attrahera internationell kompetens till landet.
Förutom direkta regleringar som kan begränsa arbetskraftsinvandringen, handlar det inte minst om i vilken utsträckning Sverige upplevs som ett attraktivt land att leva och verka i. Sverige har en del naturliga både för- och nackdelar; ett relativt välordnat samhälle även om den bilden börjat krackelera en smula på sistone, en vacker och tillgänglig natur, etcetera, ska ställas mot vårt ogästvänliga klimat, långa mörkerperiod, med mera.
Slutligen finns naturligtvis en möjlighet att omställningen förses med kompetens genom ett dränage från andra näringsgrenar och sektorer.
Utbildningssystemet en nyckelfaktor
En annan given källa till kompetens är så klart det offentliga utbildningssystemet; eller i alla fall torde det vara så, verkligheten ser lite annorlunda ut. Som ett av flera exempel började 1100 elever på det industritekniska programmet hösten 2022. När dessa elever tar examen om 3 år kommer de fylla en liten del de 25 000 som behövs. Stora behov finns även av ingenjörer, särskilt inom inriktningar mot mjukvara och elektroteknik, där behovet inte heller tillgodoses av utbildningssystemet.
Svenskt utbildningsystem ska bilda unga och vuxna och rusta dem för arbetsmarknaden. Idag läggs störst vikt vid bildningen. Om utbildningsystem ska fungera som en källa till kompetenstillförsel för industrins gröna omställning, dess underleverantörer och andra jobb som skapas i övriga samhället till följd av dessa måste större fokus läggas på att rusta för arbetsmarknaden.
Utifrån befolkningsstrukturen krävs troligen mycket större prioritering från regeringens sida vad gäller de utbildningar som ger störst samhällsnytta. Detta handlar inte enbart om en utbildningspolitisk fråga varken för regeringen eller för kommunerna. Kompetensförsörjningen är av extrem vikt för näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken men även för miljö- och klimatpolitiken.
[1]Möjligt tillägg om att detta inte enbart drabbar företagen som löser det genom inflygning, veckopendling, distans. Kommunerna går miste om invånare och skatteintäkter.
