Medan många talar om ekonomisk tillväxt, varierar de föreslagna framgångsrecepten. För att kunna lämna lämpliga ordinationer och föreslå verkningsfulla recept måste man först förstå tillväxtens inre väsen. Vi fokuserar därför i detta sammanhang på den grundläggande frågan: ”vad är ekonomisk tillväxt?” Vilka metoder som skulle kunna vara verkningsfulla för att skapa tillväxt och ökat ekonomiskt välstånd lämnas därhän.
Big is not beautiful
Låt oss först slå hål på en relativt utbredd uppfattning: big is not beautiful, stora länder är inte systematiskt rikare än små länder. Bilden nedan till vänster visar (icke-)sambandet mellan 194 ekonomiers absoluta storlek och inkomstnivån mätt som BNP per capita.[1] Linjen i figuren har visserligen en mycket svag positiv lutning, vilket synes tala för att stora länder tenderar att vara rikare än små. Absoluta skillnader i BNP förklarar dock endast ytterst lite av skillnader i inkomst och sambandet är långt ifrån statistiskt signifikant. Exempelvis räcker det med att vi exkluderar USA från urvalet för att linjen ska bli helt horisontell.
En annan observation är att ett antal små ekonomier med mycket speciella egenskaper ligger i topp i välståndsligan. Det handlar exempelvis om oljestater samt finansiella- och handelscentra. Eftersom dessa ekonomier avviker fundamentalt, exempelvis från traditionella utvecklade industriländer, är en jämförelse baserad på ekonomiernas relativa storlek inte meningsfull. Ytterligare observationer är USA:s särställning som världens största ekonomi och att de stora BRIC-länderna inklusive Kina legat mycket långt ner i välståndsligan de senaste decennierna.
I bilden ovan till höger fokuserar vi istället därför på relativt likartade ekonomier, nämligen urvalet av rikare OECD-länder, där vi inkluderat Luxemburg som en outlier (för läsbarhetens skull namnges endast några länder i figuren). I detta fall är regressionslinjen i det närmaste helt horisontell, det finns ingen indikation på att inkomst per capita är relaterad till ekonomiernas absoluta storlek. Återigen sticker USA ut med sin exceptionella storlek samtidigt som landet ligger i den absoluta toppen av välståndsligan. Förutom Luxemburg är det bara oljelandet Norge och finansmetropolen Schweiz som överträffat USA de senaste decennierna.
Om vi fokuserar på dagens situation (2020) istället för den genomsnittliga situationen de senaste decennierna, blir slutsatserna i grunden desamma: det ekonomiska välståndet bland rika ekonomier är inte systematiskt relaterat till absoluta storleksskillnader (se bilden nedan).
Vi kan således konstatera att vägen till ökat välstånd inte verkar gå via ökande storlek på BNP. Låt oss återvända till den grundläggande frågan, nämligen tillväxtens inre väsen. Per definition är ekonomisk tillväxt lika med summan av tillväxten i arbetade timmar och produktivitet, det vill säga förädlingsvärdet per arbetstimme. Att välståndet inte systematiskt varierar med ekonomiers storlek signalerar alltså att storlek och produktivitet inte är systematiskt relaterade: stora länder är inte systematiskt effektivare/mer produktiva än mindre länder och vice versa.
Återvänder vi till databasen för närmare 200 länder, framgår det däremot tydligt att produktivitet och inkomst per capita varit mycket nära relaterade de senaste 30 åren. Återigen med undantag av några extrema länder, ligger de flesta ekonomier trädda som på ett snöre tätt intill regressionslinjen (se bilden nedan till vänster). I genomsnitt under perioden har skillnader i produktivitet förklarat drygt 80 procent av skillnaderna i ekonomiskt välstånd mellan länder. Fokuserar vi på 2019 – det senaste dataåret i detta fall – finns ett ännu starkare samband (se bilden nedan till höger).
Om vi zoomar in på utvecklade industriländer som möjligen kan förväntas vara mer likartade sinsemellan, framträder ett liknande mönster: merparten av inkomstskillnaderna mellan länder de senaste decennierna kan förklaras av skillnader i produktivitet. Fokuserar vi på det senaste året (2019) är förklaringsvärdet något mindre men fortfarande mycket högt (se bilden nedan till höger). I samtliga fall sticker Luxemburg ut med sin radikalt avvikande ekonomiska struktur.
Notabelt är att det verkar finnas något av en tumregel: 1 USD per timme högre produktivitet har inneburit cirka 800 USD högre BNP per capita på årsbasis.
Rika länder jobbar mindre
Vi kan alltså konstatera att merparten av välståndsskillnader mellan länder kan härledas till skillnader i produktivitet. Hur är det då med den andra komponenten till tillväxtsoppan nämligen arbetsinsatsen? Här är det teoretiska sambandet inte klockrent: visserligen borde fler arbetstimmar per anställd leda till mer produktion och högre välstånd. Å andra sidan kan man kosta på sig att jobba mindre när inkomsten ökar vilket indikerar ett negativt samband mellan arbetstid och välstånd.
Bilden nedan till vänster visar att det inte funnits något statistiskt signifikant samband mellan den genomsnittliga årsarbetstiden och inkomst per capita bland 200 länder.
I bilden ovan till höger fokuserar vi istället på ett mer begränsat urval, traditionella industriländer plus de östeuropeiska länderna. I detta urval har inkomsten per capita i genomsnitt varit högre i länder med lägre årsarbetstid per anställd. Det är också tydligt hur länderna i ”tillväxteuropa” kännetecknats av stor arbetsinsats och lägre välstånd relativt övriga länder i urvalet – lägre produktivitet.
Om vi slutligen koncentrerar oss på de rikare OECD-länderna är det tydligt hur inkomsten tenderat att vara högre i länder med mindre arbetstid. Tolkar man sambandet bokstavligt har en timme mindre årsarbetstid i genomsnitt inneburit 27 USD högre inkomst per capita på årsbasis de senaste tre decennierna (se bilden nedan). Det är dock uppenbart att den ekonomiska tolkningen är den omvända, i takt med människor blivit rikare har man i genomsnitt valt att ta ut en del av välståndsökningen i termer av mer fritid.
Högre produktivitet är vägen till hållbar välfärd
Ökat ekonomiskt välstånd uttryckt som BNP per capita, kan således åstadkommas via en ökad arbetsinsats och/eller högre produktivitet. De flesta människor önskar sig säkert högre välstånd och det verkar rimligt att utgå ifrån att de flesta skulle föredra och inte behöva arbeta mer. En mer attraktiv väg för flertalet är förmodligen den via ökad produktivitet.
Det är väl känt att tillverkningsindustrin med dess kedjor av underleverantörer inom diverse tjänstenäringar, över tid kännetecknas av högre produktivitet än andra sektorer. Den snabbaste och säkraste vägen till ökat ekonomiskt välstånd, i Sverige och annorstädes, är således att ge goda konkurrensmässiga förutsättningar för industriell verksamhet.
Det är också genom teknologisk utveckling och ökad produktivitet som det är möjligt att långsiktigt förena ökat ekonomiskt välstånd med hållbarhet i termer av naturresurser, begränsad klimatförändring, etcetera. Teknikföretagen har i andra sammanhang (exempelvis nyhetsbrev 2021-11-04) påvisat hur klimatavtrycket från industrin är oerhört mycket större i mindre produktiva länder jämfört med de moderna industriländerna (se bilden nedan).
En nödvändig förutsättning för att få stopp på klimatförändringarna är en snabb teknologiskt driven produktivitetstillväxt i stora CO2-utsläppsländer som Kina, Indien, med flera.
Sammanfattningsvis är en stark produktivitetstillväxt det närmaste en gratislunch man kan komma. Den ger möjligheter för människor att dra ner på sin arbetsinsats och ändå bibehålla sin inkomstnivå och materiella levnadsstandard, eller öka sin materiella levnadsstandard utan att öka arbetsinsatsen. Analysen ovan visar att världens befolkning i allmänhet valt en kombination av dessa alternativ. Dessutom ger högre produktivitet och teknologisk utveckling i synnerhet inom tillverkningsindustrin och dess värdekedjor, möjligheter till fortsatt ekonomiskt framåtskridande utan att spränga de planetära gränserna.
[1] I bilderna relateras genomsnittlig BNP och genomsnittlig BNP per capita under perioden 1990-2020.
