December blir sannolikt en ny rekordmånad för elpriserna
Nu när snön och kylan lagt sig över Sverige samtidigt som vindarna är svaga och kärnkraften går på halvfart – är elsystemet rejält ansträngt. Priskopplingen mot Tyskland är numera närmast total för södra Sverige. Detta eftersom den svenska elproduktionen inte räcker såväl för vårt eget behov som för att fylla exportkablarna mot grannländer där dyr fossil kraftproduktion sätter elpriset.
December ser sammantaget ut att gå till historien som en ny rekordmånad för elpriserna i hela Sverige. Norra delarna av landet upplever därtill den största skillnaden jämfört med tidigare. Hittills under december har konsumenter i landets båda norra elområden drabbats av elspotpriser flera gånger högre än under tidigare rekordmånader (se vänstra figuren nedan).
Läget är extra bekymmersamt sedan landets största kärnreaktor (Oskarshamn 3) tillfälligt togs ur drift den 9 december. Som en konsekvens av detta har Sverige gått från att vara en nettoexportör till att bli en nettoimportör av el (se högra figuren ovan). Det är inte bara dåligt för elpriserna – utan även för klimatet. I skrivande stund på fredagsmorgonen importerar Sverige el motsvarande tre normalstora kärnreaktorer, enligt Svenska kraftnät.
Polsk och tysk kolkraft håller lyset tänt – men det är inte optimalt för klimatet
I svensk media har det oljeeldade Karlshamnsverket varit mycket uppmärksammat, eftersom driften av det exemplifierar vår havererade energipolitik. CO2-utsläppen från Karlshamnsverket är samtidigt bara en västanfläkt mot utsläppen från kolkraft i våra södra grannländer.
Den vänstra figuren nedan illustrerar elproduktionen från kolkraft i Polen och Tyskland. Elproduktionen från kolkraft har uppgått till drygt en TWh per dygn de senaste veckorna i dessa båda länder – vilket är en imponerande bedrift med tanke på de enorma mängder kol som konstant måste matas in i pannorna. Det är samtidigt inte optimalt för klimatet. Enligt Electricity Map genererar varje kWh el från kolkraft ca 1,1 kg CO2-ekvivalenter i utsläpp. Kolkraften i Polen och Tyskland dumpar alltså i nuvarande takt 1,1 miljoner ton CO2-ekvivalenter i atmosfären varje dygn – för att hålla pannorna brinnande och lyset tänt.
Sverige hade kunnat tränga undan en del av utsläppen från polsk och tysk kolkraft med mera tillgänglig elproduktion. Detta eftersom ledig kapacitet finns i exportkablarna söder ut. Till följd av vår havererade energipolitik, där såväl kraftvärme som kärnkraft aktivt motarbetats, finns nu dessvärre inte denna möjlighet – åtminstone inte när det inte blåser. Fortsatt drift av de i förtid nedlagda kärnreaktorerna Ringhals 1 och 2 är i sammanhanget det som hade gjort störst skillnad såväl för klimatet som för elpriserna.
Kärnkraften framstår allt tydligare som en central del av lösningen
Tysklands Energiewende framstår inte som någon förebild. Åtminstone inte i dagsläget – när nedlagd kärnkraft ersätts med kolkraft så det ryker.
Den som letar efter framgångsexempel, angående hur ett land snabbt kan minska sina CO2-utsläpp, bör i stället titta på Sverige under 1970- och 80-talen. Se den högra figuren ovan. Utvecklingen under denna period förklaras i huvudsak av att Sverige åren 1972 till 1985 (gråmarkerade i figuren) driftsatte inte mindre än tolv kärnreaktorer – eller 1,5 kärnreaktorer per miljon invånare. Tack vare denna bedrift kunde vi snabbt fasa ut fossil elproduktionen.
För svensk del handlar ödesfrågan nu om att säkra tillgången till fossilfri el, där och när den behövs, till ett konkurrenskraftigt och rimligt stabilt pris. Dessutom i en tid när elsystemet behöver skalas upp till det dubbla på bara några decennier. Politikens roll blir då att styra mot ett elsystem som är fossilfritt, tillräckligt planerbart och kostnadseffektivt. Detta med ett teknikneutralt förhållningssätt där de funktioner som krävs i elsystemet premieras i stället för enskilda kraftslag. Mål och styrmedel behöver vara långsiktiga, utbyggnaden av elnät och elproduktionsanläggningar bör vara ett prioriterat riksintresse samt att tillståndsprocesserna behöver förenklas.
Alla fossilfria kraftslag bör ges möjlighet att bidra i ett dubbelt så stort framtida elsystem. Mot bakgrund av att vi nu – med ett alltmer väderberoende elsystem – gång på gång hamnar i besvärliga situationer när det inte blåser, är det dock uppenbart att vi inte helt kan sätta hoppet till förnybar elproduktion. I stället framstår kärnkraft allt tydligare som en central del av lösningen.
