I detta sammanhang kan det vara relevant att jämföra med situationen senast ett storskaligt krig bedrevs på europeisk mark; Andra Världskriget. Under åren efter Den Stora Depressionen och fram till början av kriget, växte Tysklands ekonomi mycket starkt – drygt åtta procent i snitt 1933-1941. Nazisternas planekonomiska strategi med kraftig finanspolitisk stimulans, var tydligt inriktad på självförsörjning och med uttryckliga militära motiv.
Samtidigt var tillväxten betydligt lägre i andra större ekonomier under den perioden. Detta gällde i synnerhet USA som befann sig i depression/recession under en stor del av 1930-talet. Under förkrigsperioden 1929-1939, växte därför Tysklands ekonomi sammanlagt 70 procent mer än USA:s. Även Storbritannien, som var en betydligt större ekonomi på den tiden än idag i relativa termer, hade en relativt svag utveckling, om än betydligt starkare än USA. De andra Axelmakterna Japan, och i viss mån Italien, hade också en betydligt starkare utveckling än USA (se bilden nedan till vänster).
Sammantaget innebar förkrigsperioden att Axelmakternas samlade ekonomi (BNP) i relation till (USA+Storbritannien), ökade från 35 procent 1929 till drygt 52 procent vid krigsutbrottet 1939 (se bilden ovan till höger).
Visserligen gav sig inte USA in i kriget förrän efter Japans attack på Pearl Harbor i december 1941 men man hade ända sedan september 1940 stöttat de Allierade med betydande insatser, inte minst militärt. Under perioden 1940-45 uppgick USA:s samlade militära utgifter till motsvarande 5 biljoner USD i 2019-års penningvärde. Detta motsvarar över 20 procent av dagens BNP. Under åren 1943-44 motsvarade försvarsutgifterna 40 procent av BNP.[1] Den enorma finanspolitiska stimulans som upprustningen innebar möjliggjordes eftersom USA hade stora lediga resurser efter den svaga utvecklingen under åren innan Andra Världskriget. Arbetslösheten var fortfarande omkring 15 procent vid tiden för krigsutbrottet, att jämföra med nära noll innan depressionen (se bilden nedan).
Konsekvenserna av den enorma upprustningen var att USA:s ekonomi tog rejäl fart under krigsåren, med en årlig tillväxt på i genomsnitt över 10 procent. Man skulle till och med kunna argumentera för att det var först i kölvattnet av upprustningen som USA:s ekonomi slutligen normaliserades efter depressionen; under krigsåren föll arbetslösheten tillbaka mot nollstrecket (se bilden ovan).
Även i Storbritannien innebar en betydande upprustning att BNP-tillväxten tog fart samtidigt som BNP rasade i Italien, tillväxten stoppade i Japan och mattades rejält i Tyskland. Resultatet blev att Axelmakternas samlade BNP föll till 18 procent av (USA+Storbritannien) mellan 1939-46. Man kan med fog konstatera att det sist och slutligen var de allierades – läs främst USA:s - överlägsna ekonomiska muskler som möjliggjorde USA:s enorma militära upprustning och därmed avgjorde Andra Världskriget.[2]
Ryssland inte i närheten
Återvänder vi till bilden ovan till höger är det uppenbart att de ekonomiska styrkeförhållandena mellan kombattanterna i samband med Andra Världskriget var mycket jämnare än idag. Ställer vi Rysslands BNP i dag i relation till USA:s är den 1/14, i relation till (USA+EU) 1/25 och i relation till OECD 1/35. Emellertid säger denna skillnad mellan de två situationerna inte allt om styrkeförhållandena. Som nämnts användes USA:s ekonomiska styrka under WWII i mycket stor utsträckning till militär upprustning som sedan ledde till att Axelmakterna besegras på slagfältet. Denna gång har USA och NATO varit tydliga med att man inte tänker ingripa militärt i Ukraina.
Även denna gång är det Västvärldens och i synnerhet USA:s ekonomiska muskler, dock inte via militära insatser utan främst via dess dominans av de finansiella systemen som sätter enorm press på Ryssland och dess ekonomi. Det råder ingen tvekan om att sanktionerna inom det finansiella systemet, världshandeln och näringslivet i första hand drabbar Ryssland mycket hårdare än Västvärldens ekonomier. Som Industriekonomerna skrev i tidigare nyhetsbrev är den gemene ryssens relativa levnadsstandard betydligt lägre redan i utgångsläget. Mycket talar för att effekterna på rysk BNP av sanktionerna blir katastrofala, två-siffriga BNP-ras skulle inte förvåna. Konsekvenserna för den ryska allmänhetens levnadsstandard liksom för statsfinanserna kommer att bli förödande. Dessutom riskerar Ryssland att bli betraktad som en pariastat vilket innebär att de långsiktiga tillväxtförutsättningarna är långt ifrån ljusa.
Rysslands enda riktigt potenta ekonomiska motmedel är att utnyttja Europas stora beroende av rysk energi, i synnerhet naturgas. Resten av världen och i synnerhet delar av Europa, kommer definitivt att drabbas av stigande energikostnader som äter ur hushållens köpkraft liksom företagens lönsamhet och konkurrenskraft. Ett stopp i gasleveranserna skulle absolut få betydande konsekvenser för Europa. Jämfört med den ekonomiska katastrofen för Ryssland blir dock med all sannolikhet dessa effekter relativt begränsade.
[1] Federal Reserve Bank of Saint Louis, februari 2020.
[2] Också Sovjetunionen/Ryssland, som den gången till skillnad från nu slutligen hamnade på ”rätt sida”, bidrog signifikant till utgången av kriget.
Läs också
Ryssland den stora förloraren - Artikel i Industriekonomernas nyhetsbrev 25/2-2022
