Kontinental priskoppling och höga elpriser ända upp i norr – när det inte blåser
Sverige har numera ett elsystem där vi är utelämnade till vädergudarnas nycker. Detta blev tydligt under november. Så sent som den 11 november svarade vindkraften för över 52 procent av den svenska elproduktionen. Under tidiga morgontimmar var andelen uppe i nästan 55 procent. Sammantaget var hela första halvan av november relativt blåsig (vilket framgår av vänstra figuren nedan). Till följd av svaga vindar var vindkraftsproduktionen samtidigt betydligt mera begränsad under andra halvan av månaden.
Under perioder med mycket vind klipps ofta priskopplingen mot de kontinentaleuropeiska högre elpriserna. Det motsatta gäller samtidigt när det blåser mindre – vilket framgår av de båda figurerna nedan, där gråmarkerade fält anger perioder när vindkraftens andel av den svenska elproduktionen varit under 20 procent.
Andra halvan av november sticker ut lite extra. Detta eftersom priskopplingen mot det tyska elpriset närmast varit total – dessutom hela vägen upp i nordligaste Norrland. Den årliga isläggningen har även skett under denna period, vilket (utöver svaga vindar) ytterligare begränsat elproduktionen. Det sistnämnda handlar om att vattenkraftsproducenterna tillfälligt begränsar produktionen så att isen lägger sig ordentligt. Detta så att man sedan kan producera bättre under resterande del av vintern.
Elproduktionen i norr har därmed sammantaget helt enkelt inte räckt för att såväl möta efterfrågan lokalt som till att fylla kraftledningarna söder ut – så att flaskhalsar uppstår och priskopplingen bryts. När det återigen börjar blåsa och isläggningen är avklarad kan vi återigen förvänta oss flaskhalsar – så att elpriserna i norr sjunker. Perioden ger samtidigt en föraning av vad vi även i norr kan förvänta oss allt oftare framöver – när alla planerade industrietableringarna ökar den lokala efterfrågan på el. Åtminstone under perioder när det inte blåser.
Ett ansträngt läge i hela Europa – där tysk kolkraft blivit en räddare i nöden
Mörkret och höstlugnet märks inte bara i Sverige – utan har bidragit till en mycket ansträngd situation för elsystemen i hela norra Europa. Under onsdagen levererade vindkraften i Tyskland, Danmark och Storbritannien stundstal bara några procent av installerad effekt enligt Electricity Map. Tyskland hade heller inte någon glädje av all installerad solkraft – när solen lyste med sin frånvaro.
Problemen på kärnkraftsområdet gör inte situationen bättre. Den franska kärnkraften har inte kunnat återstarta som planerat på grund av tekniska problem. I den vänstra figuren nedan visas fransk kärnkraftsproduktion 2022 jämfört med de tidigare fem åren. Produktionen uppgår i dagsläget enbart till två tredjedelar av den normala. Därtill kommer problemen i svensk och finsk kärnkraft (vilket vi återkommer till) samt all avveckling av kärnkraft i förtid i Belgien, Sverige och Tyskland.
En räddare i nöden är den tyska kolkraften. I den högra figuren ovan visas tysk elproduktion de senaste tre åren. Nu när kärnkraften minskat, solkraften inte levererar och vindkraften inte täcker upp – samtidigt som naturgas blivit en bristvara – är det tydligt att det är kolkraften som håller uppe elproduktionen. I figuren anger den röda linjen kolkraft i drift som andel av installerad effekt. (Kurvan har jämnats ut med 15 dygns glidande medelvärde för att man lättare ska se skogen för alla träd.) Tydligt är att andelen i drift ökat markant under senare delen av november. Under onsdagen denna vecka var den över 80 procent – vilket är imponerande för ett land som börjat fasa ut kolet och därmed börjat avveckla kolförsörjningslogistiken. Inte minst med tanke på de enorma mängder kol – som via tåg och fartyg – dagligen behöver levereras till kraftverken för att hålla pannorna brinnande och lyset tänt.
Utmaningen för Europa att ställa om till ett fossilfritt och betydligt större elsystem är enorm – och Energiewende i Tyskland framstår inte som något föredöme – åtminstone inte för stunden.
Mera svensk elproduktion krävs akut inför vintern
En bra start för Sverige är att börja gräva där vi står. Det svenska elsystemet vilar i huvudsak på tre fossilfria ben. Vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Tack vare vår omfattande fossilfria elproduktion har vi ofta såväl täckt vårt eget behov som fyllt exportkablarna – och därmed motat ut högre kontinentaleuropeiska priser mot landsgränsen. Däremot inte de senaste veckorna.
Läget inför december framstår som mycket bekymmersamt. Inte minst mot bakgrund av beskedet att kärnkraftverket i Oskarshamn helt kommer att stänga för reparation under ett antal dagar i december. Detta i tillägg till att Ringhals 4 redan står still och att provdriften för den nya finska reaktorn Olkiluoto 3 blir förlängd.
För att avhjälpa problemet akut krävs mera elproduktion i södra Sverige – vilket i sin tur också frigör mera överföringskapacitet från norr. På kort sikt innebär det tyvärr även att ytterligare fossil kraftproduktion behöver driftsättas. Det finns flera anläggningar som skulle kunna startas enligt en studie som WSP gjort åt Teknikföretagen. Sammantaget skulle de kunna generera en kapacitet på upp emot 3 000 MW, vilket motsvarar ungefär den effekt som lagts ner i våra kärnkraftverk de senaste åren. Dock måste Svenska kraftnät komma till skott och säkra leveransen från dessa anläggningar nu inför vintern.
Mycket talar för att elpriserna blir höga under december – efter den relativa lättnad som södra Sverige fått glädjas åt under oktober och november. (Se högra figuren ovan). Hur illa det blir under december och var prisnivåerna landar under resterande del av vintern avgörs – förutom av vädrets makter, gaspriser, kärnkraftens tillgänglighet och mycket annat – alltså även av Svenska kraftnäts insatser med att få ytterligare kraftproduktion i drift i södra delen av landet.
Ödesfrågan på längre sikt – återupprättandet av en robust och fossilfri elförsörjning
Även om åtgärder på kort sikt är avgörande inför vintern, tydliggör turbulensen på elmarknaden främst nödvändigheten av att styra upp den havererade energipolitiken. För att Sverige ska kunna säkra industrins konkurrenskraft och bygga upp ett välfärdssamhälle som bidrar till global klimatnytta, behöver elsystemet byggas ut till minst det dubbla på bara några decennier – enbart med fossilfria energislag. Ödesfrågan handlar om att säkra tillgången till fossilfri el, där och när den behövs, till ett konkurrenskraftigt och rimligt stabilt pris.
För att möta utmaningen krävs först och främst insikten om utmaningens omfång samt att systemet är till för elanvändarna och inte för enskilda kraftslag eller tekniker. En viktig del i lösningen handlar sedan om att bana väg för modern teknik i alla delar av elsystemet.
Politikens viktigaste roll blir därmed att styra mot ett elsystem som är fossilfritt, tillräckligt planerbart och kostnadseffektivt. Detta med ett teknikneutralt förhållningssätt där de funktioner som krävs i elsystemet premieras i stället för enskilda kraftslag. Mål och styrmedel behöver vara långsiktiga, utbyggnaden av elnät och elproduktionsanläggningar bör vara ett prioriterat riksintresse samt att tillståndsprocesserna behöver förenklas. Detta för att nödvändiga investeringar inom elnät, elproduktion och tekniska lösningar ska komma på plats.
Svensk industri har redan idag betydligt lägre CO2-utsläpp per producerad enhet än industrin i de flesta andra länder. Vår fossilfria elproduktion har varit avgörande för detta. Framöver är möjligheterna för Sverige stora om man vågar ta steget och gå före i elektrifieringen av samhället. Utvecklingen är samtidigt inte given utan kommer att avgöras av tilltron till elsystemet.
